Ryttaren på väg uppåt

Har varit dålig uppdatering under helgen då de varit långa dagar på meetinget, från tidiga morgonen till sena kvällen. Och nu de senaste dagarna har schemat varit fullspäckat. På lördagen åkte Nina med mig och Valle dit och på söndagen åkte mamma och jag med Pål.

 

LC: Med tanke på att det är brist på regionala tävlingar i närheten just nu så gick vi ner lite i klasserna för att få in några rundor i kroppen ändå. Det kändes väldigt enkelt att gå in i en LC med tanke på att jag hoppar LA annars. Jag nollade grunden och satsade ordentligt i omhoppningen, red nästan runt hinderstöden och vände så jag fick en bra tid och nollade den med. Vi låg i ledning enda tills sista ryttaren var inne och red, tyvärr hade detta ekipaget ca tre tiondelar snabbare tid en mig och Valle så därför blev vi nedputtade till en andra plats.

 

LB: Han kändes en aning segare inne på framhoppningen till en början, vilket inte var så konstigt med tanke på värmen och att han redan gått en klass innan. Men vi fick upp ett bra tryck och fina språng så det kändes bra innan vi fick gå in på banan. Han var riktigt taggad och sög i hindren, nollade i grunden och även i omhoppningen. Satsade där "jag kunde" vilket ledde till en vinst denna klassen. 

 

Våran första tävling 2012 och sedan i oktober förra året, vilket också blev våran sista någonsin. Dels kände jag att jag ville åka med honon för att få ett bättre avslut på banan eftersom det inte slutade så bra i höstas och att se hur han skulle bete sig. Hade inga krav, tog honom för vad han är med tanke på att jag vet hurdan han är och fungerar. Utan då ville jag endast gå en nolla som det sista. Kände redan så fort jag hade hoppat upp och börjat rida fram att han inte tyckte det var speciellt underhållande. Känslan är svår att beskriva för den är något jag man bara känner på direkten. Men när jag rider hemma kan jag lättare få honom framåt, man måste hela tiden driva honom framåt då han som sagt är en seg ponny utan motor som inte gör något gratis. Hemma kan jag hela tiden jobba honom i både formen och att få med hans bakkärra utan att han ska kännas hel död och oarbetsvillig. Men då när jag red fram kände jag åter den här känslan där han bara knäpper av, det finns ingen respons. Jag beslöt mig då för att helt och hållet skita i att mjukgöra honom, ställa, böja eller flytta. Syftade bara på att spara på energin och nolla inne på banan. Vid uppvärmningen höll jag bara kontakten i tygeln och försökte driva honom framåt som inte heller var det enklaste. Hoppade sedan fram ett-två språng var på räcket och oxern då det kändes bra från början, man behöver inte heller hoppa fram speciellt mycket på honom. När vi gick in på banan visade jag honom hindrena under tiden den andra red, bara för att va på säkra sidan så att han inte skulle få för sig något. Hade egentligen inte behövts med tanke på att han inte brydde sig om dem alls. Vi nollade rundan så jag var helt klart glad över det. Dock kändes det mindre bra i väntan på stilbedömningen då det aldrig har varit någon höjdare att bli stilbedömd på honom. Som sagt saknar jag galoppen, trycket och hela helheten som behövs för att komma längre inom tävlandet med Pål, och det är då en av anledningarna som gjort att jag valt att sälja honom eftersom jag är tävlingsryttare. Så när jag ridit klart var jag ändå lite missnöjd med det trots jag vet att det är något som jag inte kan ändra på. Har även fått bekräftan nu av att han är trött på tävlandet trots att han inte varit iväg på ca 9 månader, lusten bara försvann från honom och man såg/kände att han inte gjorde sig förtjust av det. Stilpoängen kom och jag tänkte, ja okej det var väl inte så jätte bra om man jämför med dem jag fått på Valle. Fast dommaren gav inte så höga poäng överlag och det stod bra kommentarer i protokollet. Så jag var nöjd ändå. Men kan ni förstå känslan när de säger i högtalaren att Pål och jag vann?! Det kunde inte blivit ett bättre avslut på banan än att åka hem med en seger.